Lisa Nilsson fick ett stort genombrott med sitt tredje album Himlen runt hörnet 1992. Hon är dotter till pianisten Nils Gösta Nilsson (f.1940) och till Gun Birgit (Bokö) (född 1941), samt styvdotter till Monica Borrfors, som hon växte upp med. Lisa Nilsson var gift med musikern Henrik Janson åren 1998-2002.
Vid 7 års ålder började Nilsson på Lasse Kühlers dansskola. Hon gick gymnasiet på danslinjen i Uppsala och började därefter på Balettakademins yrkesdansarlinje. Hon var med i gruppen Stage Four tillsammans med Peter Jöback, Andreas Lundstedt och Lizette Pålsson. Via en talangjakt fick Nilsson vara med i Bosse Larssons TV-program Lörda' me' Larssons som sändes i september 1988.[1] Hon fick kontrakt med skivbolagsdirektören Billy Butt på skivbolaget Little Big Apple. Hon deltog även i Melodifestivalen 1989 med låten Du och slutade på fjärde plats. Singeln Who's That Boy låg tre veckor på Trackslistan 1990.[2] Nilssons två första skivor var på engelska trots att Butt tyckte att hon skulle sjunga på svenska. Nilsson fick mycket bra kritik för sin röst men de anonyma poplåtarna på engelska fick dålig kritik.[3]
När Billy Butts skivbolag gick i konkurs fick hon istället skivkontrakt med Diesel Music AB.[3] Vintern och våren 1992 spelades hennes genombrottsplatta Himlen runt hörnet in i Diesel-studion, med Johan Ekelund som producent och Mauro Scocco som låtskrivare. När skivan släpptes fick den 3 getingar i Expressen och tidningens musikrecensent Måns Ivarsson skrev att: "Här växer Lisa med inramningen och slår för första gången fram som en brännande personlighet."[4]
Skivan blev en stor kommersiell framgång och har sålt i sammanlagt 450 000 exemplar. Singeln Himlen runt hörnet blev den mest spelade i P3 första halvåret 1992. Singeln Varje gång jag ser dig kom på femte plats.[5] 1993 belönades Nilsson med tre grammisar och Scocco och Ekelund fick en vardera.[6] Sommaren 1992 turnerade hon tillsammans med Tomas Ledin och Eva Dahlgren i turnén Rocktåget.[7]
Under 1994 spelades några av låtarna från Himlen runt hörnet in på engelska, ommixade av producenten Magnus Frykberg.[8] Det engelskspråkiga albumet Ticket to Heaven släpptes 1995.
I slutet av 1993 inleddes arbetet med nästa album, Till Morelia, även det producerat av Johan Ekelund och med låtar av Mauro Scocco och Peter LeMarc. När albumet släpptes 1995 jämfördes det med Nilssons genombrottsalbum Himlen runt hörnet. Kritikern Stefan Malmqvist kallade musiken på plattan för amerikansk mjuksoul och ansåg att en del av Mauro Scoccos texter var plattityder och klichéer.[9] I Aftonbladet ansåg Anders Hvidfeldt att Nilsson än en gång gjort en imponerande platta och att skivan var ett hantverk in i minsta detalj.[10] I Göteborgs-Posten ansåg Gabriel Byström att Scoccos texter inte var särskilt intressanta och att slutresultatet var bra men inte häpnadsväckande.[11] Skivan hamnade på andra plats på Tom Hjeltes innelista i Aftonbladet.[12] Skivan sålde i sammanlagt 250 000 exemplar.
Efter Till Morelia kände sig Nilsson utbränd och hon höll sig borta från rampljuset i fem år. Efter en företagsturné julen 1995 flyttade hon ihop med musikern Henrik Janson till en villa i Tyresö.[14] Nilsson var 1996 väldigt trött på musikbranschen. Istället gjorde hon endast små framträdanden, hon sjöng Nat King Coles Unforgettable på prins Bertils begravning 1997, en duett med operasångerskan Montserrat Caballé och en Frank Sinatra-duett med Svante Thuresson.[15] På hösten 1998 började Nilsson arbetet med sitt femte album, Viva. Även denna skiva var producerad av Johan Ekelund men Nilsson hade själv skrivit text och musik till de flesta av låtarna.[16] En recensent ansåg att Nilssons enkla och avskalade texter inte passade särskilt bra ihop med Ekelunds smarta produktion.[17] I Svenska Dagbladet ansåg Dan Backman att Nilsson var en lika svag textförfattare som Mauro Scocco.[18]
Sommaren 2000 gav sig Nilsson ut på turnén Karavan tillsammans med Staffan Hellstrand och Thomas di Leva. Hellstrand hade tidigare skrivit en låt till Viva men den kom inte med på skivan. Nilsson turnerade också i Danmark och Finland.[19] 2001 vann hon åter en Grammis som bästa kvinnliga pop- eller rockartist.
Nilsson gifte sig med musikern Henrik Janson i Tyresö kyrka i maj 1998. De skildes i oktober 2002.[20] Efter skilsmässan flyttade Nilsson från Tyresö till Stockholm.
Nilsson skrev själv egna texter och producerade det följande albumet, Små rum, men hon skrev musiken ihop med sin make.[21] I studion medverkade också Esbjörn Svenssons Trio och Stockholm Session Strings. Texterna är mycket personliga, handlar oftast om kärlek och Nilsson skrev texterna under flera års tid. Idén om ett samarbete med Nilsson och Esbjörn Svenssons Trio kom när de spelade in Telegram för fullmånen för en hyllningsskiva till Cornelis Vreeswijk. Skivan släpptes i november 2001.[22] Skivrecensenterna gav albumet ett blandat mottagande. I Aftonbladet ansåg Markus Larsson att texterna var ljumma och att Nilsson hade en bit kvar till den nödvändiga skärpan.[23] I Borås Tidning ansåg Stefan Eklund att Nilssons texter var bättre än på Viva.[24] I Östersunds-Posten ansåg Bengt Ola Mattsson att Nilssons texter bar på ett arv från svenska visartister som Jan Johansson, Lars Bagge, Olle Adolphson och Beppe Wolgers samt att hennes röst passade bättre för detta slag av vispop än soulmusiken.[25]
2002 hade Nilsson en mindre roll i Colin Nutleys långfilm Paradiset där hon spelar Rebecka Björkstig, en kvinna som leder en stiftelse för misshandlade kvinnor, samt en gästroll i komediserien Cleo. Nilsson har förklarat att hon kan tänka sig fler roller men att hon inte vill bli skådespelare.
Efter släppet av samlingsskivan Samlade sånger 1992-2003 turnerade Nilsson och därefter reste hon våren 2004 till Brasilien för några veckors semester. I Rio de Janeiro lärde hon känna en grupp brasilianska musiker och hemfärden sköts upp gång på gång tills hon stannade i ett par månaders tid. I Brasilien lyssnade hon på kända brasilianska låtar från 1960- och 1970-talen. Låtarna i musikstilen tropicalia översatte hon till svenska[27] och med hjälp av gitarristen Joâo Castilho kunde hon bilda ett band som följde med Nilsson på en miniturné i Sverige på våren 2005. Låtarna, översatta till svenska, spelades in i studio i Brasilien i början av 2006.[28]
I Aftonbladet skrev recensenten Markus Larsson att skivan var "tam, lagom, grå, trist och pretentiös".[29] Malin Henrikson i Hallands Nyheter tyckte att det var kompetent utfört men att det borde ha svängt mer.[30] Efter skivsläppet hösten 2006 gav sig Nilsson ut på en liten turné i Sverige tillsammans med det brasilianska bandet Banda Beleza.
"Hon förvaltar de kända brasilianska låtarna med omsorg utan att hennes egna personliga stil försvinner. Däri sitter styrkan. Hon kallar skivan för ett kärleksprojekt och det märks. Värmen för de brasilianska melodierna och poesin är tydlig. Lisa Nilsson levererar nyans, nerv, närvaro och står för produktionen. Låtarna har spelats in med flera brasilianska musiker i Rio och gästas av stora namn som flöjtisten Carlos Malta och cellisten Jaques Morelenbaum (som producerat Caetano Veloso, Badi Assad och Marizas senaste skivor.)" -skrivet av Åsa Da Silva Veghed i Svenska Dagbladet.
I februari 2007 föddes Nilssons första barn, en dotter. Pappan är en barndomskamrat.[31]
Under hösten 2007 medverkade Nilsson i inspelningen av den svensk-tyska långfilmen Ett enklare liv, där hon har den kvinnliga huvudrollen. Filmen hade premiär 2008.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar